Det jag först ser när jag besöker Maja Gunns utställning
Play för första gången är den lesbiska skjortan, ett överdimensionerat plagg
som ser ut att sväva för sig självt i rummet, stå stadigt mot luften
runtomkring. Kantat av foton på personer iklädda skjortan, i poser som
framförallt säger: här finns styrka.
Och jag tänker på en annan första-gång, när den första
Lesbiska Frukosten, arrangerad av Lesbisk Makt, tog plats i Göteborg. Vi var
många där, en på ett sätt bred och på ett sätt mycket begränsad skara ur det
queera västsverige. Och jag minns det som att majoriteten av oss hade skjortor
på oss. Vi hade gjort oss fina, det var högtidligt på något vis att ses sådär,
innan morgonkaffet, i rutiga skjortor. På en annan Lesbisk Frukost, i
Stockholm, fick alla som kom låna en rutig skjorta att bära under frukosten.
Mer och mindre medvetet
finns den alltså, den lesbiska skjortan.
Tankarna från detta rör sig till ett slags kodspråk, att
den rutiga skjortan i queera sammanhang används för att säga, i enkelhet: jag
gillar tjejer. Kanske är det ett kodspråk för samhörighet eller igenkänning,
kanske för att skapa mod att ta kontakt. Kanske för att ingå i en allians mot
det som förstör eller hotar det som är ens identitet.
Det var något stärkande i det där, att vi hade ett slags
enande klädsel, som en dansgrupp från tidigt åttiotal, med tvärsäkra steg åt
samma håll. Och det var något rörande över den där situationen, att vi möts i
ett slags lek med plagg, och att så många av oss rent estetiskt verkar tycka
att det finaste vi vet är rutor, knappar och kragar. Men det finns också något
komiskt, eller tragikomiskt, över det: att vi i rum där vi enbart finns på
plats för att vi på något sätt gör lesbiskhet i vardagen, känner ett behov av
att visa att vi tillhör. Att vi behöver bevisa att vi vet koderna i ett tryggt
rum som det, där vi ju borde kunna vara precis vem som helst och klä oss precis
hur som helst.
Kanske går det att se att vi med skjortorna bär en
historia vidare, ett hyllande av historiens kämpar såväl som de som än idag
riskerar sitt liv för att få sina rättigheter tillgodosedda. De som med
säkerhet bar och bär kodade kläder i ett samhälle som förbjöd och förbjuder,
stigmatiserade och stigmatiserar, hotade och hotar personer med annan
sexualitet eller könsidentitet än hetero och cis. Kanske säger vi med
skjortorna: vi är i den här kampen tillsammans, det här gör vi av solidaritet?
För det är en kamp, inget är självklart.
Men jag tänker också på uppdelandet - hur osäkert och
räddhågset samhället är när det fortsatt är så viktigt att tillhöra en specifik
grupp, och visa det tydligt. Vi med rutiga skjortor och ni utan. Och inte
sällan med det också ta avstånd från en annan grupp, från andra människor. Det
här gör mig sorgsen, för uppdelandet slår hårt mot många. Och det synsätt som
alltså finns också i mina trygga rum tyder på så många sätt på ett stängt,
slutet, trångt sätt att se på världen, människorna. Samtidigt som det kan ses
som ett försvar, kanske, för det är ju, fortfarande, nu och här, det där
stängda och trånga som så många av oss möter, på arbetsplatser, bland bekanta,
på skolor, i offentliga rum. Hot, våld, hat, diskriminering.
En vän till mig sa för ett tag sedan, “den lesbiska
identiteten är så förknippad med en vit kropp, jag som svart kan inte vara
lesbisk, jag ses aldrig som lesbisk i det här samhället”. Det om något visar på
hur svårt det är att på riktigt ingå i ett samhälle som sätter etiketter eller
försöker rama in identiteter utifrån normativa synsätt på hur du ska se ut och
vara om du är svart, muslim, fattig, hbtqia-person, textildesigner,
byggarbetare eller vad som helst. Den komplexiteten behöver vi prata mer om,
tänker jag, de där ofta stärkande sammanhangen, som på precis samma gång
underhåller uppdelningen, gränserna och normerna.
Jag ser alltså den rutiga skjortan som såväl stärkande
som störande, och i det större perspektivet - bortom skjortorna - så ser jag
samlandet och sammanhangen, de trygga rummen - som positiva. Men bara om de
tillåts vara breda, om de tillåts bråka med och ifrågasätta sina inre och yttre
gränser och alltid ser att gränserna inte finns för att stänga ute någon utan
för att skapa just trygga rum, gränsöverskridande och intersektionella trygga
rum. Rum som står stadigt mot den homofobiska, rasistiska och skadligt
normativa luften runtomkring.
Stina Nilss
Kulturarbetare och aktivist
RFSL Borås Sjuhärad & RFSL Newcomers
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar