Skyddstoppen ur utställningen Maja Gunn:Play. |
För ungefär 30 år sen lanserade
medicinhistorikern Tomas Laqueur idén att fram till 1700-talet uppfattades män
och kvinnor rent biologiskt inte som motsatta, utan som grader på samma skala. Han
menade också att genus,
det sociala, sågs som det primära och orubbliga, medan kön, det biologiska, var
föränderligt – man kunde glida på skalan. Laqueur studerade
medicinska texter, som under medeltiden förstås bara lästes av ett fåtal. Alla människor hade däremot ett förhållande
till kläder och alla hade förmodligen en uppfattning om vad som var snyggt, i
första hand baserat på hur människor såg ut i sina kläder. Genom att studera kläder, hur de såg ut och hur de
användes för att framhäva
och markera kön kan vi därför få insikt i hur man kan ha tänkt om kön och
kroppar under olika tidsperioder; till exempel var man tyckte att de viktigaste
skillnaderna mellan könen låg.
Vi har nog alla tänkt tanken att ”förr i tiden” klädde sig kvinnor och män helt olika. Bland besökare på Medeltidsveckan på Gotland hör man ofta uttalanden om att ”det är mycket snyggare när folk har på sig medeltidskläder, för man ser verkligen skillnad mellan män och kvinnor”. Men varför tycker vi att det är snyggare när man kan se tydlig skillnad på män och kvinnor genom deras kläder? Och var det verkligen så på medeltiden?
Tittar man på bilder från medeltiden så ser vi män och kvinnor (och ibland är det svårt att avgöra vilket) avbildade i snarlika tunikor eller klänningar, på medeltiden kallade kjortlar för båda könen. Ibland är de snävare, ibland är de lösare, men även när de är snäva så verkar kropparna som finns under dem se likadana ut oavsett kön. Även om det i verkligheten förstås var skillnad mellan olika kroppar, både mellan och inom könen så var idealet likadana, långsmala kroppar, med insvängd midja och rundade höfter och utan markerad byst hos kvinnorna, blonda lockar och liten rosenknoppsmun.
Große Heidelberger Liederhandschrift (Codex Manesse),
Universitätsbibliothek Heidelberg:Cod. Pal. germ. 848, Bl. 070v |
Samma likhet mellan könen hittar vi i den tidens populärlitteratur, de så kallade riddarromanerna. Män förklär sig till kvinnor och tvärtom, och ingen upptäcker det, och när en hjältes vackra utseende ska beskrivas så görs det gärna genom att betona att man inte kan se skillnad på honom och en vacker kvinna. Skönhet verkar med medeltidens sätt att tänka inte ha varit könsspecifikt, utan något absolut – män och kvinnor var vackra på samma sätt. Från andra skriftliga källor, som testamenten och inventarier ser vi inte bara att mäns och kvinnors garderober bestod av samma plagg, och att det inte fanns några könsspecifika färger.
Det finns
också bevarade kläder från medeltiden, och då kommer vi ju närmare verkliga
kroppar, inte bara idealbilder från konst och litteratur. Och även när vi
tittar på de arkeologiska fynden ser vi att mäns och kvinnors kläder är till
förväxling lika.
Det verkar
alltså som att det som nutidens medeltidsveckebesökare ser i medeltidens kläder
är det som medeltidens människor såg, och att skillnaden mellan könen för dem
inte satt i kroppen – eller ens i kläderna – eller i alla fall inte i kläder
som framhävde kroppslig olikhet. Det fanns
plagg som signalerade kön under medeltiden, men de är alla klädesplagg som
symboliserar sociala skillnader, inte kroppsliga. Huvudbonader är den
tydligaste könsmarkören, men också saker som ett bälte på höften och slitsade
kjortlar signalerade kvinnlighet eller manlighet: huvudbonaden skiljde sig
också åt för kvinnor beroende på om de var gifta eller inte, ett bruk som vi
ser långt fram i tiden, till exempel i många folkdräkter. Men det är sociala
konventioner, inte något som har sin grund i kroppen. Likaså bar endast män
plagg som var slitsade bak och fram. Eftersom dessa slitsar underlättade när
man red grensle så kom de att associeras inte bara med manlighet, utan också
med adelskap – ordet riddare är egentligen samma ord som ryttare, och vanligt
folk gick till fots. Bältet på höften fick sin könssymbolik från svärdsbältet
som ofta bars där, även när modet dikterade att det vanliga bältet skulle sitta
i midjan. Alla dessa könsbestämda plagg hänvisade alltså till sociala olikheter,
inte till kroppsliga.
Och detta hänger förstås ihop med hur man under medeltiden såg på kön - medeltidens kön hade sin grund i en social ordning, inte i naturen, inte i kroppslig olikhet. Det var den sociala ordningen som var det primära, inte den biologiska. Idag förklaras det faktum att kvinnor i historien varit socialt underordnade män ofta med att män är fysiskt starkare och det i sin tur skulle ha skapat ett ojämlikt maktförhållande. Men för en medeltida tänkare var orsak och verkan det omvända: Gud hade skapat en social ordning där mannen var överordnad kvinnan och eftersom mannen var överordnad hade han också fått större kroppslig styrka och ett bättre intellekt.
Inom
feministisk forskning talas ofta om att kön är något som man gör, inte någonting
man är eller har. På medeltiden fanns regler om vilka kläder som bars av män
och av kvinnor och man använde kläder för att signalera kön och för att bättre
överensstämma med tidens skönhetsideal, precis som vi gör idag, men hur man
signalerade kön utgick från det sociala könet, inte från det biologiska. Och kanske
kan medeltidens ideala enkönskroppar hjälpa oss att se tydligare hur våra
normer konstrueras? Och kanske också
välja friare? Just för att de är så annorlunda från idag.
Eva I Andersson
Institutionen för Historiska studier, Göteborgs Universitet
Hur man klädde sig förr hade väl mycket med klass att göra.Överklassmännen klädde sig pråligt och opraktiskt för det signalerade att de inte behövde arbeta.
SvaraRadera