Den 10:e juni, dagen efter skolavslutningen i tvåan på gymnasiet, sätter jag mig på tåget in till Göteborg. Jag har inget annat ärende där än att lämna tillbaka ett linne jag hade köpt på Topshop för 600 kr (!) några veckor tidigare. Linnet är skirt och magkort, precis som det Kate Hudson har i Almost Famous. Hon spelar en karaktär som lever ett långt mer äventyrligt och rosaskimrande liv än jag. På en turnébuss på en dammig väg genom USA där solen står lågt och frihetskänslan är så intensiv att den nästan gör ont.
Väl hemma inser jag att linnet dels är för stort, dels inte öppnar portalen till ett alternativt universum där jag hänger backstage på en Black Sabbath spelning. Hela vägen till Göteborg måste linnet därför tillbaka. Jag skjuter upp det till den sista dagen, samma datum som står angivet på kvittot, och tar ett tåg som inte rullar in på Göteborgs centralstation förrän 17.40 – 20 minuter innan Topshop stänger. 17.42 har vi fortfarande inte kommit fram utan står stilla och väntar på ett mötande tåg.
Jag bestämmer mig för att gå fram och vänta vid utgången för att komma av först. Jag sätter mig på sittplatsen som finns där, trummar otåligt med fingrarna mot min arm, korsar benen som klibbar lite i sommarvärmen och spanar ut över människorna i vagnen framför mig. Stora intensivt blå ögon betraktar mig. Det är han. Vi chattade en del i början av våren, men han verkade ganska ointresserad och vi har aldrig träffats på riktigt. Jag är inte ointresserad.
Han känner igen mig och skickar ett sms till min telefon för att se om det verkligen är jag. Och det är då jag fegar ur. Rationaliserar med: Jag hinner inte detta! Den här snubben kan omöjligt vara värd 600 kronor! Så jag tittar inte ner på skärmen, utan tittar stelt ut genom fönstret för att inte röja mig och hastar sedan ut på plattformen. Han försöker hinna ikapp men misslyckas.
Med klappande hjärta byter jag linnet till en mindre storlek och skriver något pinsamt i stil med "Oooj, var det du? Ska vi ta en kaffe?" i ett sms till honom.
Du är kvar på centralen och du är den vackraste jag någonsin har sett. Jag gräver i minnet efter någonting intressant att säga och du är också ganska tyst. Det är egentligen inte nu vi blir kära. För även om den första kyssen inte dröjer särskilt länge, kommer det dröja innan jag lär känna dig på riktigt. Men det börjar här, och linnet var värt varenda krona.
Med anledning av Lars Wallins utställning samlas besökarnas egna Fashion Stories här. Har du ett klädesplagg som berättar något? Kläder som bär på något särskilt minne? Dela med dig på sociala medier och använd hashtag #fashionstoriesborås eller skicka ett meddelande till vår Facebooksida så publicerar vi den (anonymt om du vill)
-------------------------------------------------------------------------------------
Med anledning av Lars Wallins utställning samlas besökarnas egna Fashion Stories här. Har du ett klädesplagg som berättar något? Kläder som bär på något särskilt minne? Dela med dig på sociala medier och använd hashtag #fashionstoriesborås eller skicka ett meddelande till vår Facebooksida så publicerar vi den (anonymt om du vill)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar