måndag 5 februari 2018

Skjortan, rummen och luften omkring - Maja Gunn:PLAY 2017.11.11-2018.04.22

Det jag först ser när jag besöker Maja Gunns utställning Play för första gången är den lesbiska skjortan, ett överdimensionerat plagg som ser ut att sväva för sig självt i rummet, stå stadigt mot luften runtomkring. Kantat av foton på personer iklädda skjortan, i poser som framförallt säger: här finns styrka.

Och jag tänker på en annan första-gång, när den första Lesbiska Frukosten, arrangerad av Lesbisk Makt, tog plats i Göteborg. Vi var många där, en på ett sätt bred och på ett sätt mycket begränsad skara ur det queera västsverige. Och jag minns det som att majoriteten av oss hade skjortor på oss. Vi hade gjort oss fina, det var högtidligt på något vis att ses sådär, innan morgonkaffet, i rutiga skjortor. På en annan Lesbisk Frukost, i Stockholm, fick alla som kom låna en rutig skjorta att bära under frukosten. Mer och mindre medvetet finns den alltså, den lesbiska skjortan.

Tankarna från detta rör sig till ett slags kodspråk, att den rutiga skjortan i queera sammanhang används för att säga, i enkelhet: jag gillar tjejer. Kanske är det ett kodspråk för samhörighet eller igenkänning, kanske för att skapa mod att ta kontakt. Kanske för att ingå i en allians mot det som förstör eller hotar det som är ens identitet.

Det var något stärkande i det där, att vi hade ett slags enande klädsel, som en dansgrupp från tidigt åttiotal, med tvärsäkra steg åt samma håll. Och det var något rörande över den där situationen, att vi möts i ett slags lek med plagg, och att så många av oss rent estetiskt verkar tycka att det finaste vi vet är rutor, knappar och kragar. Men det finns också något komiskt, eller tragikomiskt, över det: att vi i rum där vi enbart finns på plats för att vi på något sätt gör lesbiskhet i vardagen, känner ett behov av att visa att vi tillhör. Att vi behöver bevisa att vi vet koderna i ett tryggt rum som det, där vi ju borde kunna vara precis vem som helst och klä oss precis hur som helst.

Kanske går det att se att vi med skjortorna bär en historia vidare, ett hyllande av historiens kämpar såväl som de som än idag riskerar sitt liv för att få sina rättigheter tillgodosedda. De som med säkerhet bar och bär kodade kläder i ett samhälle som förbjöd och förbjuder, stigmatiserade och stigmatiserar, hotade och hotar personer med annan sexualitet eller könsidentitet än hetero och cis. Kanske säger vi med skjortorna: vi är i den här kampen tillsammans, det här gör vi av solidaritet? För det är en kamp, inget är självklart.

Men jag tänker också på uppdelandet - hur osäkert och räddhågset samhället är när det fortsatt är så viktigt att tillhöra en specifik grupp, och visa det tydligt. Vi med rutiga skjortor och ni utan. Och inte sällan med det också ta avstånd från en annan grupp, från andra människor. Det här gör mig sorgsen, för uppdelandet slår hårt mot många. Och det synsätt som alltså finns också i mina trygga rum tyder på så många sätt på ett stängt, slutet, trångt sätt att se på världen, människorna. Samtidigt som det kan ses som ett försvar, kanske, för det är ju, fortfarande, nu och här, det där stängda och trånga som så många av oss möter, på arbetsplatser, bland bekanta, på skolor, i offentliga rum. Hot, våld, hat, diskriminering.

En vän till mig sa för ett tag sedan, “den lesbiska identiteten är så förknippad med en vit kropp, jag som svart kan inte vara lesbisk, jag ses aldrig som lesbisk i det här samhället”. Det om något visar på hur svårt det är att på riktigt ingå i ett samhälle som sätter etiketter eller försöker rama in identiteter utifrån normativa synsätt på hur du ska se ut och vara om du är svart, muslim, fattig, hbtqia-person, textildesigner, byggarbetare eller vad som helst. Den komplexiteten behöver vi prata mer om, tänker jag, de där ofta stärkande sammanhangen, som på precis samma gång underhåller uppdelningen, gränserna och normerna.

Jag ser alltså den rutiga skjortan som såväl stärkande som störande, och i det större perspektivet - bortom skjortorna - så ser jag samlandet och sammanhangen, de trygga rummen - som positiva. Men bara om de tillåts vara breda, om de tillåts bråka med och ifrågasätta sina inre och yttre gränser och alltid ser att gränserna inte finns för att stänga ute någon utan för att skapa just trygga rum, gränsöverskridande och intersektionella trygga rum. Rum som står stadigt mot den homofobiska, rasistiska och skadligt normativa luften runtomkring.

Stina Nilss
Kulturarbetare och aktivist
RFSL Borås Sjuhärad & RFSL Newcomers

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar